Runtom i Europa och övriga världen ställs nu hela befolkningar inför krav på att betala stora statsskulder som de själva inte gjort någonting för att skapa.
Internationalenmedarbetaren Benny Åsman bloggar om frågan och pekar på att man inte automatiskt kan dra slutsatsen att en statsskuld är legitim och ska betalas.
Han visar också att det finns exempel på länder som – på goda grunder – faktiskt vägrat betala statsskulden.
GW
Publicerat i Uncategorized
”Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”.
Så skrev Nils Ferlin en gång. Den som betraktar Håkan Juholts fåfänga försök att formulera en politik för att gå till strid mot alliansregeringen får lätt den strofen i tankarna.
I Internationalen diskuterar metallarbetaren Göran Kärrman i en krönika vilken politik Juholt gått ut med och vad han skulle kunna säga i stället. Om skolan, arbetslösheten, välfärden och framtida investeringar.
GW
Publicerat i Uncategorized
FN:s klimatmöte i Durban måste beskrivas som en besvikelse för den som hoppats att världens regeringar skulle ta sig samman för att göra något åt hotet mot vår gemensamma framtid.
Desto mer glädjande är det då att den sydafrikanska fackföreningsrörelsen visat ett engagemang och en vilja att hitta lösningar på problemen. Läs rapporteringen i Internationalen.
GW
Publicerat i Uncategorized
I dessa dagar av hudflängning av Håkan Juholt finns det anledning att påminna om att det faktiskt finns värre saker man kan vara misstänkt för än fiffel med hyresbidrag. Nu visade det sig för övrigt att åklagare inte ansåg att det fanns underlag för att åtala Juholt. (Att han tjänar alldeles för mycket pengar är en annan sak, och det är han tyvärr inte ensam om.)
Annorlunda förhåller det sig med utrikesminister Carl Bildt. Han är av allt att döma ännu inte avförd från en utredning om folkrättsbrott som pågått sedan länge, men mediedrevet mot honom är högst dämpat skulle man väl kunna säga. I fredags skrev i alla fall Dagens Nyheters Erik Helmerson i en kommentar på tidningens ledarsida bland annat:
”Just nu pågår en svensk förundersökning om folkrättsbrott i Sudan under åren runt 1997 till 2003. Sekretessen är kompakt, men mycket tyder på att Lundin Oil är föremål för undersökningen och att detta i så fall kan omfatta åren då Carl Bildt satt i styrelsen. Om det skulle väckas åtal och Bildt skulle figurera där måste han självklart lämna sin post. Sverige kan inte ha en utrikesminister åtalad för folkrättsbrott, något som bara två svenskar dömts för.”
Hela Helmersons kommentar finns här.
Den är en påminnelse om en känslig fråga som det varit rätt tyst om ett tag. Och den frågan blir inte mindre relevant inför rättegången mot de två svenska journalisterna i Etiopien, de som rest dit för att granska just Lundin Petroleum – och som enligt Bildt hade sig själva att skylla när de blev fängslade.
Gunnar Wall
Publicerat i Uncategorized
Terrordådet den 11 september för tio år sedan innebar startsignalen för vad president Bush kallade ”kriget mot terrorn” – en amerikansk aggressiv utrikespolitik som han tvingade på övriga världen.
Det fungerade eftersom människor i både USA och på annat håll av högst begripliga skäl var rädda och upprörda över al-Qaidas attentat.
Men Bush och hans medarbetare använde sig kallblodigt av denna upprördhet för att främja sina egna mål. Tidningen Internationalens ledare denna vecka tar en titt på vad spelet kring 11 september handlat om och citerar en möjligen otippad kritiker av ”kriget mot terrorn”, Zbigniew Brzezinski som var nationell säkerhetsrådgivare åt president Carter på 70-talet. Brzezinski har bland att skrivit så här om hur Vita huset utnyttjade 11 september:
”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera allmänheten bakom målsättningar de vill driva igenom”.
Vad de demagogiska politiker Brzezinski talar om ville uppnå tas förstås upp i ledaren som finns här.
Gunnar Wall
Publicerat i Historia, I tiden, Imperialism, militarism, Ockupationer, Utrikes
Nu är det tjugofem år och två dagar sedan Sveriges statsminister Olof Palme sköts på öppen gata. Och utredningen står på i princip samma punkt som för tjugofem år sedan – trots de gigantiska satsningarna på att utreda mordet. I alla fall om man talar om pengar och arbetstimmar.
Hur kunde det bli så fel?
Om stämningarna i Sverige vid tiden för Palmes död, om varför mordet inte blivit utrett och om åtalet mot veckotidningen Internationalen som ställde frågor om möjlig polisinblandning skrev jag en artikel i förra veckans nummer av Internationalen.
På Dagens Nyheters debattsida skrev jag på årsdagen av mordet ett inlägg tillsammans med journalisten Anders Hellberg där vi menade att det fortfarande finns saker att undersöka och att det krävs en utredning med ny inriktning som vågar titta på de känsliga frågorna.
Polisprofessorn Leif GW Persson som nyligen framfört att han tror att poliser ligger bakom mordet ställer liknande krav.
Och det är i sammanhanget värt att notera att Olof Frånstedt, en av byråcheferna på Säpo vid tiden för Palmes död, på debattsajten Newsmill nu fört fram tanken att det troliga scenariot är en komplott från svenska högerextremister, kanske med förankring i polis eller militär.
Fortfarande finns det förstås många som tror att det var missbrukaren Christer Pettersson som mördade Palme. En del av argumenten mot den hypotesen presenterar jag i en text på SVT:s debattsida.
Gunnar Wall
Publicerat i Uncategorized
Råd till blivande politiker som inte vill bli utskrattade: gör som Bildt, inte som Billström.
Härom dagen hamnade regeringen i blåsväder med hård kritik även från de egna leden sedan Wikileaks publicerat en amerikansk diplomatrapport om Rosenbads syn på irakiska flyktingar.
Carl Bildt och migrationsministern Tobias Billström hade enligt rapporten under ett möte i Bagdad 2007 framfört till amerikanerna att Sverige inte ville öppna en ambassad där utan att få garantier för att man skulle kunna skicka tillbaka irakier som kommer till Sverige och söker asyl. Som argument hade de bland annat använt att svenskarna var rädda för hedersrelaterade mord och ville ha en ”hårdare invandringspolitik”.
Saken var känslig eftersom Sverige har internationella åtaganden att leva upp till när det gäller att ta hand om politiskt förföljda människor – och de åtagandena upphävs inte därför att regeringen vill ändra sin invandringspolitik. Inte heller ska förstås någon asylsökande sändas hem för att någon annan begått ett hedersrelaterat mord.
Tobias Billström gjorde som bekant bort sig fullständigt genom att länge vägra att varken bekräfta eller dementera – och detta på ett pinsamt mångordigt sätt. I en och samma intervju med Sveriges Television lyckades han till exempel med att 21 gånger säga att han inte hade några kommentarer. Hans argument för att inget säga var att uppgifterna kom från ”tredje part”, dvs Wikileaks. Att han själv var första part eftersom han varit med på mötet borde ju i det läget ha gjort det möjligt för honom att säga hur det verkligen var ifall nu Wikileaks hade fel, kan man tycka. Men det tyckte inte Billström.
För övrigt var det ju knappast tredjepartsuppgifter eftersom amerikanerna också varit med på mötet. Tredjepartsuppgifter var det ju bara om Wikileaks förfalskat rapporterna – och om något sådant skett hade vi säkert hört talas om det.
Senare – och efter väldig press – har stackars Billström klämt ur sig att han under mötet med amerikanerna inte framfört någon annan ståndpunkt än den som är hans offentliga. Det hade varit mer trovärdigt om han sagt det tidigare.
Carl Bildt som vet hur en slipsten ska dras har för sin del valt en smidigare väg. Han minns inte vad han sa. Diskussionen över.
Gunnar Wall
Publicerat i I tiden, Svensk politik, Utrikes
Wikileaks och dess frontfigur Julian Assange har haft stor plats i nyhetsflödet i åtskilliga dagar nu, och det lär fortsätta. En del av intresset har fokuserats kring anklagelserna mot Assange för sexbrott. Många ser anklagelserna som en konspiration. Anonyma personer, möjligtvis omdömeslösa anhängare till Assange, har genomfört nätattacker mot till exempel den advokat som företräder de två kvinnorna som enligt åklagaren ska ha utsatts för brott.
Allt det där kommer att diskuteras länge än och frågorna har sin betydelse. Men det får inte skymma sikten för vad striden kring Wikileaks egentligen handlar om: mänsklighetens kontroll över vår gemensamma framtid.
Veckotidningen Internationalen tar i sin ledare den här veckan upp den hemliga diplomatin och kampen för ett fritt, jämlikt och socialistiskt samhälle.
Läs för övrigt också gärna Stefan Lindgrens intressanta debattartikel i Flamman, ”Assange är vår tids Trotskij”, som tar upp samma sak med tonvikt på hur ledarna för ryska revolutionen publicerade allt om den hemliga europeiska diplomatin från tsarväldets gamla arkiv. De soldater som överlevt första världskriget, ibland utan armar och ben i behåll, fick till sist svart på vitt hur deras egna regeringar ljugit om vad kriget egentligen handlat om.
Gunnar Wall
Publicerat i I rörelse, I tiden, Imperialism, Svensk politik, Utrikes
Denna blogg skrev nyligen om Sven-Otto Littorins gästforskning vi Stanforduniversitetet i USA. Han skulle fundera lite grann kring nya innovationer för att sätta fart på arbetsmarknaden. Det hela gav naturligt upphov till en del kritiska frågor – inte minst eftersom Littorin tidigare stoltserat med en akademisk bluffexamen. Vad hade stackars Stanforduniversitetet gett sig in på?
Nu kan Aftonbladet avslöja att det hela var en ny fräck ploj som Littorin planterat i svenska media. Det var inte någon gästforskning alls utan bara en sorts nischat studiebesök av ett slag som inte har någon formell etikett än. När Aftonbladet vill fråga Littorin om saken” springer han iväg och vill inte svara på frågor”.
Gunnar Wall
Publicerat i Uncategorized
Den så kallade försvarsalliansen Nato inleder sitt toppmöte i Lissabon i dag.
”Så kallad” för att alliansen minst lika gärna ägnar sig åt anfallskrig när galoscherna passar.
Enligt Svenska Dagbladet diskuteras nu bland dessa toppar att Nato ska satsa på en fortsatt ockupation av – förlåt, militär närvaro i – Afghanistan ända fram till 2020.
Hösten 2001 invaderade amerikanska och brittiska styrkor den centralasiatiska bergsnationen med motiveringen att landets regering inte lämnat ut Osama bin Laden som utpekats som ansvarig för terrorattacken 11 september.
Om Nato gör som man nu funderar på – stannar till 2020 – har man alltså hållit på med detta krig i nitton år. Det är tre gånger längre tid än andra världskriget. Och detta för en uppgift som egentligen var överstökad på några veckor. Så lång tid tog det att fälla den talibanregering som gett den efterlyste bin Laden en fristad. Och bin Laden själv? Ja, han har varit spårlöst försvunnen sedan dess. Det är inte mer troligt att han finns i Afghanistan än i stort sett var som helst i världen. Om han alls lever.
Är det någon som tror att han hittas lättare för att kriget i Afghanistan fortsätter? Naturligtvis inte. Är det någon som tror att amerikanska myndigheter är särskilt intresserade av att hitta honom levande för att hålla en rättegång mot honom? Det är mycket tveksamt, inte minst med tanke på att det skulle riskera att dra fram hela frågan om det gamla amerikanska stödet till islamistiska extremister i Afghanistan och på annat håll. Då är det mycket enklare att ha det som det är, med den eventuellt levande bin Laden som ett skrämmande spöke vid horisonten, en sorts symbol för behovet av nya amerikanska invasioner i nya länder när så behövs.
På papperet är de västerländska soldaterna i Afghanistan för att garantera någon sorts demokrati där. Då kunde man ju tänka sig att Nato lät bli att smida tioåriga framtidsplaner innan man försäkrat sig om att det afghanska folket är med på noterna. Och samma sorts invändning kan förstås riktas när det gäller Natos förhållande till FN. Kriget i Afghanistan brukar ibland ursäktas med att det förs under FN-mandat. Är detta mandat i NATO-chefernas huvuden också automatiskt förlängt fram till 2020?
I själva verket har förstås ockupationen av Afghanistan inget att göra med vare sig demokrati eller önskemål om att fånga bin Laden. Landet är beläget i en militärstrategiskt intressant region mellan Ryssland, Kina och Iran. Och inte minst handlar det om att Afghanistan kan fungera som en genomfartsled för de stora olje- och naturgasfyndigheterna i Centralasien som kan bli av stor betydelse för världsekonomin de kommande åren.
Då väger demokrati och mänskliga rättigheter lätt som en fluglort. I det skenet är det i själva verket en fördel för topparna i Nato att det pågår strider och råder instabilitet i Afghanistan i många år till. Då kan man ju stanna kvar för att, så att säga, garantera säkerheten.
Som George Orwell med förödande ironi formulerade det i sin roman ”1984”:
”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”.
Och nu kommer en färsk rapport om att en svensk officer blivit allvarligt skadad i Afghanistan. Sakta men säkert har det blivit vardag att Sverige deltar i detta besynnerliga krig utan synligt slut.
Gunnar Wall
Publicerat i Uncategorized
Uppkäftiga Uppsala 