Category Archives: Utrikes

Spelet kring 11 september

Terrordådet den 11 september för tio år sedan innebar startsignalen för vad president Bush kallade ”kriget mot terrorn” – en amerikansk aggressiv utrikespolitik som han tvingade på övriga världen.

Det fungerade eftersom människor i både USA och på annat håll av högst begripliga skäl var rädda och upprörda över al-Qaidas attentat.

Men Bush och hans medarbetare använde sig kallblodigt av denna upprördhet för att främja sina egna mål. Tidningen Internationalens ledare denna vecka tar en titt på vad spelet kring 11 september handlat om och citerar en möjligen otippad kritiker av ”kriget mot terrorn”, Zbigniew Brzezinski som var nationell säkerhetsrådgivare åt president Carter på 70-talet. Brzezinski har bland att skrivit så här om hur Vita huset utnyttjade 11 september:

”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera allmänheten bakom målsättningar de vill driva igenom”.

Vad de demagogiska politiker Brzezinski talar om ville uppnå tas förstås upp i ledaren som finns här.

Gunnar Wall

intressant

Skärpning, TT

I dagens tidningar (t.ex. DN) finns ett litet TT-meddelande om att sju irakiska privatpersoner dödades vid en turkisk flygattack inne i irakiska Kurdistan. Attacken sägs vara en vedergällning för PKK:s upptrappade gerillaattacker inne i Turkiet.
Dessa ”upptrappade gerillaattacker” är ett turkiskt propagandapåhitt.  Sant är ATT det har skett flera strider mellan turkisk armé och PKK under den senaste tiden. Men gerillaattacker? PKK håller fast vid sitt fleråriga ensidiga vapenstillestånd – så länge de inte blir attackerade. Att de turkiska soldater som skickas upp i bergen för att döda kurder själva blir dödade är tragiskt och onödigt – men om Erdogan i stället var villig att diskutera med kurdernas företrädare skulle detta inte behöva ske. På många ställen i Turkiet samlas nu mammor till dödade soldater från både armén och PKK för att gemensamt kräva av regeringen att den slutar med våldet. Men TT, och därmed okritisk svensk press, vidarebefordrar snällt de etablerade våldsverkarnas version.

En annan sak, som jag inte kan utveckla just nu: Hur kommer det sig att ett land (Turkiet) tillåts göra upprepade bombräder in över ett annat land (Irak) utan att det ger annat eko än notiser?

Chandra

intressant

Tårgas i demokratins namn

…är den lakoniska rubriken på en läsvärd artikel i LO-tidningen nr 25 2011. Där berättar Erik Larsson om vardagen i ett Turkiet långt från turisternas sandstränder. Några referat:
Lösa anklagelser om terrorism är ett av de största problemen i Turkiet, enligt Amnesty. Terrorlagarna sätts in lite varstans där det finns opposition – mot journalister, fackföreningsfolk eller vänsteraktivister. Exempelvis har 31 fackliga aktivister från de offentliganställdas centralorganisationen Kesk  anklagats för ”intellektuellt stöd till illegala organisationer” – i klarspråk den kurdiska rörelsen – och riskerar tioåriga fängelsestraff. Mer information om trakasserier av fackliga aktivister i Turkiet finns hos International Trade Union Confederation.

Chandra

intressant

Bildt smartare än Billström, minns inget

Råd till blivande politiker som inte vill bli utskrattade: gör som Bildt, inte som Billström.

Härom dagen hamnade regeringen i blåsväder med hård kritik även från de egna leden sedan Wikileaks publicerat en amerikansk diplomatrapport om Rosenbads syn på irakiska flyktingar.

Carl Bildt och migrationsministern Tobias Billström hade enligt rapporten under ett möte i Bagdad 2007 framfört till amerikanerna att Sverige inte ville öppna en ambassad där utan att få garantier för att man skulle kunna skicka tillbaka irakier som kommer till Sverige och söker asyl. Som argument hade de bland annat använt att svenskarna var rädda för hedersrelaterade mord och ville ha en ”hårdare invandringspolitik”.

Saken var känslig eftersom Sverige har internationella åtaganden att leva upp till när det gäller att ta hand om politiskt förföljda människor – och de åtagandena upphävs inte därför att regeringen vill ändra sin invandringspolitik. Inte heller ska förstås någon asylsökande sändas hem för att någon annan begått ett hedersrelaterat mord.

Tobias Billström gjorde som bekant bort sig fullständigt genom att länge vägra att varken bekräfta eller dementera – och detta på ett pinsamt mångordigt sätt.  I en och samma intervju med Sveriges Television lyckades han till exempel med att 21 gånger säga att han inte hade några kommentarer. Hans argument för att inget säga var att uppgifterna kom från ”tredje part”, dvs Wikileaks. Att han själv var första part eftersom han varit med på mötet borde ju i det läget ha gjort det möjligt för honom att säga hur det verkligen var ifall nu Wikileaks hade fel, kan man tycka. Men det tyckte inte Billström.

För övrigt var det ju knappast tredjepartsuppgifter eftersom amerikanerna också varit med på mötet. Tredjepartsuppgifter var det ju bara om Wikileaks förfalskat rapporterna – och om något sådant skett hade vi säkert hört talas om det.

Senare – och efter väldig press – har stackars Billström klämt ur sig att han under mötet med amerikanerna inte framfört någon annan ståndpunkt än den som är hans offentliga. Det hade varit mer trovärdigt om han sagt det tidigare.

Carl Bildt som vet hur en slipsten ska dras har för sin del valt en smidigare väg. Han minns inte vad han sa. Diskussionen över.

Gunnar Wall

intressant

Vad Wikileaks-striden ytterst handlar om

Wikileaks och dess frontfigur Julian Assange har haft stor plats i nyhetsflödet i åtskilliga dagar nu, och det lär fortsätta. En del av intresset har fokuserats kring anklagelserna mot Assange för sexbrott. Många ser anklagelserna som en konspiration. Anonyma personer, möjligtvis omdömeslösa anhängare till Assange, har genomfört nätattacker mot till exempel den advokat som företräder de två kvinnorna som enligt åklagaren ska ha utsatts för brott.

Allt det där kommer att diskuteras länge än och frågorna har sin betydelse. Men det får inte skymma sikten för vad striden kring Wikileaks egentligen handlar om: mänsklighetens kontroll över vår gemensamma framtid.

Veckotidningen Internationalen tar i sin ledare den här veckan upp den hemliga diplomatin och kampen för ett fritt, jämlikt och socialistiskt samhälle.

Läs för övrigt också gärna Stefan Lindgrens intressanta debattartikel i Flamman, ”Assange är vår tids Trotskij”, som tar upp samma sak med tonvikt på hur ledarna för ryska revolutionen publicerade allt om den hemliga europeiska diplomatin från tsarväldets gamla arkiv. De soldater som överlevt första världskriget, ibland utan armar och ben i behåll, fick till sist svart på vitt hur deras egna regeringar ljugit om vad kriget egentligen handlat om.

Gunnar Wall

intressant

Vänsterpartiet vänder om Afghanistan

Fram tills nu har Vänsterpartiet samsats med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om en lite mindre krigisk linje när det gäller Afghanistan än den som alliansen står för.

Nu, i samband med att det rödgröna samarbetet mer eller mindre brustit, går Lars Ohly ut och säger att det är dags att säga nej till fortsatt svenskt militärt deltagande i Nato-projektet. På Vänsterpartiets hemsida skriver han bland annat:

”När är det dags att dra den uppenbara slutsatsen att kriget är ett misslyckande? Nu, tycker Vänsterpartiet. Vi måste byta strategi. Den brokiga motståndsrörelsen går inte att besegra militärt. Fler soldater är inte är lösningen på säkerhetsläget i landet. Det Afghanistan behöver är ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till den brokiga motståndsrörelsen – fattigdom och bristen på arbete, utbildning och framtidstro.”

Det är en välkommen slutsats, och förmodligen i linje med Vänsterpartiets uppfattning sedan en tid tillbaka. De överslätande formuleringarna som de rödgröna enats om under valrörelsen förvandlade debatten om det svenska krigsäventyret till ”lite mer” eller ”lite mindre”. Det kan inte ha glatt någon av de av partiets medlemmar som verkligen satt sig in i vad kriget handlat om.

Nu ställer sig alltså Vänsterpartiet utanför samtalen med regeringen om hur kriget ska föras vidare.

”Hellre än att gå in i en dålig uppgörelse, står vi för den breda opinion som vill ta hem trupperna”, säger Lars Ohly till Dagens Nyheter.

Och nu är det alltså upp till Vänsterpartiet att med sin plattform i riksdagen visa vad man kan göra för att driva den nya ståndpunkten.

Gunnar Wall

intressant

Låt Arkelsten sitta kvar!

Sedan det härom dagen blivit känt att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten som riksdagsledamot åkt på en bjudresa i oljebolaget Shells regi ansåg 24 procent av väljarna enligt en Sifo-mätning att hon borde avgå.

Bakgrunden var att man lätt kunde få intrycket att hon helt enkelt låtit sig köpas. Gratistrippen gick till den charmiga staden Pau i Sydfrankrike och Shell betalade resa, mat och hotell.  Syftet var ingen hemlighet: man ville få Arkelsten att uttala sig välvilligt om oljejättens klimatinsatser. Och det gjorde hon också efter hemkomsten – både i riksdagen och tretton gånger på sin egen blogg.

Efter Sifos opinionsmättning har det kommit fram att hon åkt på ytterligare bjudresor, bland annat till ett kärnkraftverk i Finland. Resan betalades av en lobbyorganisation med Vattenfall och Fortum som intressenter.

Ju mer som kommer fram desto lösare verkar Arkelsten sitta.  Svenska Dagbladets egen enkät på torsdagsmorgonen med frågan om hon ska fortsätta som partisekreterare gav vid niotiden utslaget att 47 procent ville se hennes avgång.

Men strängt taget kan man ju fråga sig om det inte vore bättre om hon satt kvar. Sysslan som partisekreterare är ju ingen offentlig utnämning. Om moderaterna vill ha henne är det alltså deras sak. Och vilken person de väljer är ju en sorts varudeklaration av vad de tycker går för sig.

Besvärande band till oljebolag borde inte vara någon större belastning om man tittar på vad som slunkit igenom hittills. Carl Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil under den period då  företaget tycks ha varit inblandat i krigsbrott i Sudan.  Det är bra mycket allvarligare än en liten fransysk minisemester. Och Reinfeldtregeringens bestämda stöd till krigsinsatserna i Afghanistan har förstås en bottensats i form av de amerikanska förhoppningar som funnits med i motiven till att starta kriget:  pipelines för olja och naturgas genom landet, från Centralasien och vidare ut till hamnar i Indiska Oceanen.

Så varför inte låta Arkelsten sitta där hon sitter?

Gunnar Wall

intressant