Category Archives: Svensk politik

Bildt smartare än Billström, minns inget

Råd till blivande politiker som inte vill bli utskrattade: gör som Bildt, inte som Billström.

Härom dagen hamnade regeringen i blåsväder med hård kritik även från de egna leden sedan Wikileaks publicerat en amerikansk diplomatrapport om Rosenbads syn på irakiska flyktingar.

Carl Bildt och migrationsministern Tobias Billström hade enligt rapporten under ett möte i Bagdad 2007 framfört till amerikanerna att Sverige inte ville öppna en ambassad där utan att få garantier för att man skulle kunna skicka tillbaka irakier som kommer till Sverige och söker asyl. Som argument hade de bland annat använt att svenskarna var rädda för hedersrelaterade mord och ville ha en ”hårdare invandringspolitik”.

Saken var känslig eftersom Sverige har internationella åtaganden att leva upp till när det gäller att ta hand om politiskt förföljda människor – och de åtagandena upphävs inte därför att regeringen vill ändra sin invandringspolitik. Inte heller ska förstås någon asylsökande sändas hem för att någon annan begått ett hedersrelaterat mord.

Tobias Billström gjorde som bekant bort sig fullständigt genom att länge vägra att varken bekräfta eller dementera – och detta på ett pinsamt mångordigt sätt.  I en och samma intervju med Sveriges Television lyckades han till exempel med att 21 gånger säga att han inte hade några kommentarer. Hans argument för att inget säga var att uppgifterna kom från ”tredje part”, dvs Wikileaks. Att han själv var första part eftersom han varit med på mötet borde ju i det läget ha gjort det möjligt för honom att säga hur det verkligen var ifall nu Wikileaks hade fel, kan man tycka. Men det tyckte inte Billström.

För övrigt var det ju knappast tredjepartsuppgifter eftersom amerikanerna också varit med på mötet. Tredjepartsuppgifter var det ju bara om Wikileaks förfalskat rapporterna – och om något sådant skett hade vi säkert hört talas om det.

Senare – och efter väldig press – har stackars Billström klämt ur sig att han under mötet med amerikanerna inte framfört någon annan ståndpunkt än den som är hans offentliga. Det hade varit mer trovärdigt om han sagt det tidigare.

Carl Bildt som vet hur en slipsten ska dras har för sin del valt en smidigare väg. Han minns inte vad han sa. Diskussionen över.

Gunnar Wall

intressant

Annonser

Vad Wikileaks-striden ytterst handlar om

Wikileaks och dess frontfigur Julian Assange har haft stor plats i nyhetsflödet i åtskilliga dagar nu, och det lär fortsätta. En del av intresset har fokuserats kring anklagelserna mot Assange för sexbrott. Många ser anklagelserna som en konspiration. Anonyma personer, möjligtvis omdömeslösa anhängare till Assange, har genomfört nätattacker mot till exempel den advokat som företräder de två kvinnorna som enligt åklagaren ska ha utsatts för brott.

Allt det där kommer att diskuteras länge än och frågorna har sin betydelse. Men det får inte skymma sikten för vad striden kring Wikileaks egentligen handlar om: mänsklighetens kontroll över vår gemensamma framtid.

Veckotidningen Internationalen tar i sin ledare den här veckan upp den hemliga diplomatin och kampen för ett fritt, jämlikt och socialistiskt samhälle.

Läs för övrigt också gärna Stefan Lindgrens intressanta debattartikel i Flamman, ”Assange är vår tids Trotskij”, som tar upp samma sak med tonvikt på hur ledarna för ryska revolutionen publicerade allt om den hemliga europeiska diplomatin från tsarväldets gamla arkiv. De soldater som överlevt första världskriget, ibland utan armar och ben i behåll, fick till sist svart på vitt hur deras egna regeringar ljugit om vad kriget egentligen handlat om.

Gunnar Wall

intressant

Är det på riktigt den här gången, Littorin?

Reinfeldts tidigare arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin kommer nu att gästforska i sex månader vid Stanforduniversitetet i USA, rapporterar Ny Teknik.

Vad han ska pyssla med? Enligt hans egna utsagor: försöka komma på hur man kan hitta fler nya jobb genom ”innovationer”.

Ämnet ligger bra till för honom, kan man tycka.  Som arbetsmarknadsminister hade han sitt CV liggande offentligt på regeringens hemsida. Och där fanns bland annat en uppgift om att han hade en examen från något som heter Fairfax University som då hade säte i Louisiana.

Men den som kollade fann snart att det inte fanns något sådant universitet med föreläsningssalar och campus, bara ett privat institut som hade kontakt med sina kunder per brev och som utfärdade examenspapper mot betalning. Någon rätt att utfärda akademiska betyg hade dock inte institutet. Det har beskrivits som en ren bluffverksamhet och har numera flyttat sin adress till penningtvättarparadiset Caymanöarna.

Sedan Littorins milt sagt märkliga akademiska karriär uppmärksammats förklarade han för journalister att han faktiskt inte kom ihåg namnet på sin handledare eller ens var universitetet låg.

På sitt sätt hade ju Littorin ändå varit rätt duktig. Man kan kanske sammanfatta det med att den ”examen” han viftat med helt enkelt var en ”innovation” (i betydelsen ”påhitt”) som möjligen bidragit till att ge honom hans nya jobb (som arbetsmarknadsminister!) Och då låter det ju som något lite grann i linje med det han ska forska om nu.

Just när det begav sig var det hela i vilket fall lite pinsamt. Ändå valde hans chef Reinfeldt att inte riktigt låtsas om skandalen med den fejkade akademiska meriten, han hade redan varit tvungen att kicka andra ministrar för olika slag av fuffens  och nu fick det väl räcka. Som bekant valde Littorin att avgå i all fall lite senare sedan det börjat cirkulera uppgifter om att han försökt stimulera arbetsmarknaden genom en annan metod: sexköp. Om det var sant var det uppenbart brottsligt. Littorin förnekade det hela, men lämnade snabbt statsrådsstolen ändå.

Det framgår att Stanforduniversitetet (som är ett riktigt universitet) inte betalar Littorin något för hans gästforskning. (Klokt, kan man tycka.) Man bara lånar honom ett rum och en dator.

Men den detaljen behöver väl inte synas i hans framtida CV.

Gunnar Wall

intressant

Vänsterpartiet vänder om Afghanistan

Fram tills nu har Vänsterpartiet samsats med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om en lite mindre krigisk linje när det gäller Afghanistan än den som alliansen står för.

Nu, i samband med att det rödgröna samarbetet mer eller mindre brustit, går Lars Ohly ut och säger att det är dags att säga nej till fortsatt svenskt militärt deltagande i Nato-projektet. På Vänsterpartiets hemsida skriver han bland annat:

”När är det dags att dra den uppenbara slutsatsen att kriget är ett misslyckande? Nu, tycker Vänsterpartiet. Vi måste byta strategi. Den brokiga motståndsrörelsen går inte att besegra militärt. Fler soldater är inte är lösningen på säkerhetsläget i landet. Det Afghanistan behöver är ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till den brokiga motståndsrörelsen – fattigdom och bristen på arbete, utbildning och framtidstro.”

Det är en välkommen slutsats, och förmodligen i linje med Vänsterpartiets uppfattning sedan en tid tillbaka. De överslätande formuleringarna som de rödgröna enats om under valrörelsen förvandlade debatten om det svenska krigsäventyret till ”lite mer” eller ”lite mindre”. Det kan inte ha glatt någon av de av partiets medlemmar som verkligen satt sig in i vad kriget handlat om.

Nu ställer sig alltså Vänsterpartiet utanför samtalen med regeringen om hur kriget ska föras vidare.

”Hellre än att gå in i en dålig uppgörelse, står vi för den breda opinion som vill ta hem trupperna”, säger Lars Ohly till Dagens Nyheter.

Och nu är det alltså upp till Vänsterpartiet att med sin plattform i riksdagen visa vad man kan göra för att driva den nya ståndpunkten.

Gunnar Wall

intressant

Låt Arkelsten sitta kvar!

Sedan det härom dagen blivit känt att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten som riksdagsledamot åkt på en bjudresa i oljebolaget Shells regi ansåg 24 procent av väljarna enligt en Sifo-mätning att hon borde avgå.

Bakgrunden var att man lätt kunde få intrycket att hon helt enkelt låtit sig köpas. Gratistrippen gick till den charmiga staden Pau i Sydfrankrike och Shell betalade resa, mat och hotell.  Syftet var ingen hemlighet: man ville få Arkelsten att uttala sig välvilligt om oljejättens klimatinsatser. Och det gjorde hon också efter hemkomsten – både i riksdagen och tretton gånger på sin egen blogg.

Efter Sifos opinionsmättning har det kommit fram att hon åkt på ytterligare bjudresor, bland annat till ett kärnkraftverk i Finland. Resan betalades av en lobbyorganisation med Vattenfall och Fortum som intressenter.

Ju mer som kommer fram desto lösare verkar Arkelsten sitta.  Svenska Dagbladets egen enkät på torsdagsmorgonen med frågan om hon ska fortsätta som partisekreterare gav vid niotiden utslaget att 47 procent ville se hennes avgång.

Men strängt taget kan man ju fråga sig om det inte vore bättre om hon satt kvar. Sysslan som partisekreterare är ju ingen offentlig utnämning. Om moderaterna vill ha henne är det alltså deras sak. Och vilken person de väljer är ju en sorts varudeklaration av vad de tycker går för sig.

Besvärande band till oljebolag borde inte vara någon större belastning om man tittar på vad som slunkit igenom hittills. Carl Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil under den period då  företaget tycks ha varit inblandat i krigsbrott i Sudan.  Det är bra mycket allvarligare än en liten fransysk minisemester. Och Reinfeldtregeringens bestämda stöd till krigsinsatserna i Afghanistan har förstås en bottensats i form av de amerikanska förhoppningar som funnits med i motiven till att starta kriget:  pipelines för olja och naturgas genom landet, från Centralasien och vidare ut till hamnar i Indiska Oceanen.

Så varför inte låta Arkelsten sitta där hon sitter?

Gunnar Wall

intressant

En flört med Sverigedemokraterna

Skolverket kom nyligen med ett förslag till ny kursplan i religionsundervisningen i grundskolan. Verket ville stryka formuleringar i tidigare kursplaner som gav kristendomen en särställning och i stället satsa på en mer neutral beskrivning av tankegångarna i de olika världsreligionerna.

Det låter ju som en naturlig infallsvinkel i en skola som har till uppgift att lära eleverna något om hur vår värld ser ut och samtidigt sporra dem att tänka själva. Men det där satte regeringen stopp för.  Som utbildningsminister Jan Björklund själv uttrycker sig ”kör regeringen över” skolverket: kristendomen ska ha en särställning i fortsättningen också.

Nu kan man ju säga att eftersom kristendomen haft en central roll i svensk historia måste den religionen på olika sätt dyka upp oftare än andra. När skolan undervisar om heliga Birgitta eller trettioåriga kriget eller Strindbergs religionsgrubblerier är det klart det handlar om kristendomen.

Men det är inte det saken handlar om. Det där fattar ju skolverket och vanliga lärare också utan några näsknäppar från Björklund. Och självklart är det inte för att förklara sådant som är uppenbart som fått regeringen att lägga sig i.  Snarare är det en politisk markering om att skolan ska lära ut att en RIKTIG svensk är kristen. Mer eller mindre. I alla fall är han eller hon inte muslim.

Ytterst handlar det förstås inte särskilt mycket om religiösa trossatser utan om ett sätt att göra en liten markering om ”vi” och ”dom”.

Jimmie Åkesson ler säkert som en sol i sin riksdagsbänk.

Gunnar Wall

intressant

DN luras om vänsterspöket

Dagens Nyheters nätupplaga har på sin första sida i dag rubriken: ”Ohly skrämde bort var tredje s-väljare”. Klickar man kommer man till själva artikeln som har en likartad rubrik: ”Var tredje s-väljare bytte block på grund av Ohly”.

Båda påståendena är rena struntet vilket visar sig om man läser artikeln. Vad det handlar om är att åtta procent av de som stödde socialdemokraterna 2006 nu röstade på alliansen. Och en knapp tredjedel av dem hänvisar till att det var samarbetet med Ohly som var den avgörande faktorn. Det blir alltså under tre procent till skillnad från 33 procent.  Och den redovisningen tar alltså inte hänsyn till dem som röstade på socialdemokraterna i årets val och som inte gjorde det förra gången. Inte heller tar den hänsyn till vad de som röstat på socialdemokraterna både nu och förra gången skulle ha gjort om partiet inte samarbetat med Ohly. Med andra ord är detta lösryckta undersökningsresultat tämligen meningslöst utom i ett avseende – det kan användas för att mana socialdemokratin att gå åt höger, särskilt om man fullständigt förvränger siffrorna på det sätt som tidningens rubriksättare gjort förstås.

Ren klantighet av DN eller avsiktlig propaganda? Förmodligen klantighet understödd av en bestämd vilja att slå ett slag för vissa politiska slutsatser som fanns i redaktörernas huvuden redan från början…

Gunnar Wall

intressant