Vad Wikileaks-striden ytterst handlar om

Wikileaks och dess frontfigur Julian Assange har haft stor plats i nyhetsflödet i åtskilliga dagar nu, och det lär fortsätta. En del av intresset har fokuserats kring anklagelserna mot Assange för sexbrott. Många ser anklagelserna som en konspiration. Anonyma personer, möjligtvis omdömeslösa anhängare till Assange, har genomfört nätattacker mot till exempel den advokat som företräder de två kvinnorna som enligt åklagaren ska ha utsatts för brott.

Allt det där kommer att diskuteras länge än och frågorna har sin betydelse. Men det får inte skymma sikten för vad striden kring Wikileaks egentligen handlar om: mänsklighetens kontroll över vår gemensamma framtid.

Veckotidningen Internationalen tar i sin ledare den här veckan upp den hemliga diplomatin och kampen för ett fritt, jämlikt och socialistiskt samhälle.

Läs för övrigt också gärna Stefan Lindgrens intressanta debattartikel i Flamman, ”Assange är vår tids Trotskij”, som tar upp samma sak med tonvikt på hur ledarna för ryska revolutionen publicerade allt om den hemliga europeiska diplomatin från tsarväldets gamla arkiv. De soldater som överlevt första världskriget, ibland utan armar och ben i behåll, fick till sist svart på vitt hur deras egna regeringar ljugit om vad kriget egentligen handlat om.

Gunnar Wall

intressant

Så var det med den gästforskningen

Denna blogg skrev nyligen om Sven-Otto Littorins gästforskning vi Stanforduniversitetet i USA. Han skulle fundera lite grann kring nya innovationer för att sätta fart på arbetsmarknaden. Det hela gav naturligt upphov till en del kritiska frågor – inte minst eftersom Littorin tidigare stoltserat med en akademisk bluffexamen. Vad hade stackars Stanforduniversitetet gett sig in på?

Nu kan Aftonbladet avslöja att det hela var en ny fräck ploj som Littorin planterat i svenska media. Det var inte någon gästforskning alls utan bara en sorts nischat studiebesök av ett slag som inte har någon formell etikett än. När Aftonbladet vill fråga Littorin om saken” springer han iväg och vill inte svara på frågor”.

Gunnar Wall

intressant

Planering för nittonåriga kriget

Den så kallade försvarsalliansen Nato inleder sitt toppmöte i Lissabon i dag.

”Så kallad” för att alliansen minst lika gärna ägnar sig åt anfallskrig när galoscherna passar.

Enligt Svenska Dagbladet diskuteras nu bland dessa toppar att Nato ska satsa på en fortsatt ockupation av – förlåt, militär närvaro i – Afghanistan ända fram till 2020.

Hösten 2001 invaderade amerikanska och brittiska styrkor den centralasiatiska bergsnationen med motiveringen att landets regering inte lämnat ut Osama bin Laden som utpekats som ansvarig för terrorattacken 11 september.

Om Nato gör som man nu funderar på – stannar till 2020 – har man alltså hållit på med detta krig i nitton år. Det är tre gånger längre tid än andra världskriget. Och detta för en uppgift som egentligen var överstökad på några veckor. Så lång tid tog det att fälla den talibanregering som  gett den efterlyste bin Laden en fristad.  Och bin Laden själv? Ja, han har varit spårlöst försvunnen sedan dess. Det är inte mer troligt att han finns i Afghanistan än i stort sett var som helst i världen. Om han alls lever.

Är det någon som tror att han hittas lättare för att kriget i Afghanistan fortsätter? Naturligtvis inte.  Är det någon som tror att amerikanska myndigheter är särskilt intresserade av att hitta honom levande för att hålla en rättegång mot honom? Det är mycket tveksamt, inte minst med tanke på att det skulle riskera att dra fram hela frågan om det gamla amerikanska stödet till islamistiska extremister i Afghanistan och på annat håll. Då är det mycket enklare att ha det som det är, med den eventuellt levande bin Laden som ett skrämmande spöke vid horisonten, en sorts symbol för behovet av nya amerikanska invasioner i nya länder när så behövs.

På papperet är de västerländska soldaterna i Afghanistan för att garantera någon sorts demokrati där. Då kunde man ju tänka sig att Nato lät bli att smida tioåriga framtidsplaner innan man försäkrat sig om att det afghanska folket är med på noterna. Och samma sorts invändning kan förstås riktas när det gäller Natos förhållande till FN. Kriget i Afghanistan brukar ibland ursäktas med att det förs under FN-mandat. Är detta mandat i NATO-chefernas huvuden också automatiskt förlängt fram till 2020?

I själva verket har förstås ockupationen av Afghanistan inget att göra med vare sig demokrati eller önskemål om att fånga bin Laden. Landet är beläget i en militärstrategiskt intressant region mellan Ryssland, Kina och Iran. Och inte minst handlar det om att Afghanistan kan fungera som en genomfartsled för de stora olje- och naturgasfyndigheterna i Centralasien som kan bli av stor betydelse för världsekonomin de kommande åren.

Då väger demokrati och mänskliga rättigheter lätt som en fluglort. I det skenet är det i själva verket en fördel för topparna i Nato att det pågår strider och råder instabilitet i Afghanistan i många år till. Då kan man ju stanna kvar för att, så att säga, garantera säkerheten.

Som George Orwell med förödande ironi formulerade det i sin roman ”1984”:

”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”.

Och nu kommer en färsk rapport om att en svensk officer blivit allvarligt skadad i Afghanistan. Sakta men säkert har det blivit vardag att Sverige deltar i detta besynnerliga krig utan synligt slut.

Gunnar Wall

intressant

Är det på riktigt den här gången, Littorin?

Reinfeldts tidigare arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin kommer nu att gästforska i sex månader vid Stanforduniversitetet i USA, rapporterar Ny Teknik.

Vad han ska pyssla med? Enligt hans egna utsagor: försöka komma på hur man kan hitta fler nya jobb genom ”innovationer”.

Ämnet ligger bra till för honom, kan man tycka.  Som arbetsmarknadsminister hade han sitt CV liggande offentligt på regeringens hemsida. Och där fanns bland annat en uppgift om att han hade en examen från något som heter Fairfax University som då hade säte i Louisiana.

Men den som kollade fann snart att det inte fanns något sådant universitet med föreläsningssalar och campus, bara ett privat institut som hade kontakt med sina kunder per brev och som utfärdade examenspapper mot betalning. Någon rätt att utfärda akademiska betyg hade dock inte institutet. Det har beskrivits som en ren bluffverksamhet och har numera flyttat sin adress till penningtvättarparadiset Caymanöarna.

Sedan Littorins milt sagt märkliga akademiska karriär uppmärksammats förklarade han för journalister att han faktiskt inte kom ihåg namnet på sin handledare eller ens var universitetet låg.

På sitt sätt hade ju Littorin ändå varit rätt duktig. Man kan kanske sammanfatta det med att den ”examen” han viftat med helt enkelt var en ”innovation” (i betydelsen ”påhitt”) som möjligen bidragit till att ge honom hans nya jobb (som arbetsmarknadsminister!) Och då låter det ju som något lite grann i linje med det han ska forska om nu.

Just när det begav sig var det hela i vilket fall lite pinsamt. Ändå valde hans chef Reinfeldt att inte riktigt låtsas om skandalen med den fejkade akademiska meriten, han hade redan varit tvungen att kicka andra ministrar för olika slag av fuffens  och nu fick det väl räcka. Som bekant valde Littorin att avgå i all fall lite senare sedan det börjat cirkulera uppgifter om att han försökt stimulera arbetsmarknaden genom en annan metod: sexköp. Om det var sant var det uppenbart brottsligt. Littorin förnekade det hela, men lämnade snabbt statsrådsstolen ändå.

Det framgår att Stanforduniversitetet (som är ett riktigt universitet) inte betalar Littorin något för hans gästforskning. (Klokt, kan man tycka.) Man bara lånar honom ett rum och en dator.

Men den detaljen behöver väl inte synas i hans framtida CV.

Gunnar Wall

intressant

Efter de våldsamma polisrazziorna i Göteborg

Polisen gjorde nyligen ett antal våldsamma inbrytningar mot  barnfamiljer i Göteborg.  Media har redovisat hur lägenheter slogs sönder och hur skjutvazpen riktades mot barn. Det hela har från polisens sida motiverats med att det funnits misstankar om terrordåd. Senare har dock  alla misstankar mot de personer som utsattes för dessa stormningar blivit helt avskrivna.

Den fråga som i efterhand dyker upp är: fanns det över huvud taget något som seriöst framstod som ett hot? Och vad bestod det i så fall i? Här är polis och åklagare förtegna. Man kan med skäl undra:  hade polisen helt enkelt grovt övertolkat information som man borde ha insett var oskyldig? Alternativt: hade man aningslöst låtit sig luras av personer som lögnaktigt och illvilligt ville spela på den förståeliga rädslan för terrorism? Fanns det kanske också chefer inom polisen som var så ivriga att  iscensätta en verkligt tuff övning när man hittade skuggan av skäl till det – så att man släppte alla proportioner och struntade i om det fanns oskyldiga människor som kom brutalt i kläm?

En sak kan man i alla fall vara ganska säker på:  den här djupt obehagliga händelsen är ett tecken på det samhällsklimat som etablerat sig också i Sverige – det som introducerades av George W Bush när han fick hela västvärlden att ställa sig bakom det så kallade ”kriget mot terrorn”.  En av innebörderna av denna ofta upprepade slogan är att de rättigheter som enskilda personer  haft gentemot polis och andra myndigheter numera inte ska gälla på samma sätt som vi tidigare varit vana vid. Det handlar inte bara om risken att bli överfallen av män i uniform utan också om annat som på ytan är mindre dramatiskt – därför att vi inte märker det.  Till exempel riskerar vem som helst att bli telefonavlyssnad om det gagnar polisens utredningssyften. Det behöver inte finnas minsta misstanke om att den avlyssnade själv begått eller planerat något brott.

Journalisten Nils Funcke har ett läsvärt debattinlägg om saken i Aftonbladet.

Gunnar Wall

intressant

Vänsterpartiet vänder om Afghanistan

Fram tills nu har Vänsterpartiet samsats med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om en lite mindre krigisk linje när det gäller Afghanistan än den som alliansen står för.

Nu, i samband med att det rödgröna samarbetet mer eller mindre brustit, går Lars Ohly ut och säger att det är dags att säga nej till fortsatt svenskt militärt deltagande i Nato-projektet. På Vänsterpartiets hemsida skriver han bland annat:

”När är det dags att dra den uppenbara slutsatsen att kriget är ett misslyckande? Nu, tycker Vänsterpartiet. Vi måste byta strategi. Den brokiga motståndsrörelsen går inte att besegra militärt. Fler soldater är inte är lösningen på säkerhetsläget i landet. Det Afghanistan behöver är ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Istället för att med militära medel försöka besegra motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till den brokiga motståndsrörelsen – fattigdom och bristen på arbete, utbildning och framtidstro.”

Det är en välkommen slutsats, och förmodligen i linje med Vänsterpartiets uppfattning sedan en tid tillbaka. De överslätande formuleringarna som de rödgröna enats om under valrörelsen förvandlade debatten om det svenska krigsäventyret till ”lite mer” eller ”lite mindre”. Det kan inte ha glatt någon av de av partiets medlemmar som verkligen satt sig in i vad kriget handlat om.

Nu ställer sig alltså Vänsterpartiet utanför samtalen med regeringen om hur kriget ska föras vidare.

”Hellre än att gå in i en dålig uppgörelse, står vi för den breda opinion som vill ta hem trupperna”, säger Lars Ohly till Dagens Nyheter.

Och nu är det alltså upp till Vänsterpartiet att med sin plattform i riksdagen visa vad man kan göra för att driva den nya ståndpunkten.

Gunnar Wall

intressant

Låt Arkelsten sitta kvar!

Sedan det härom dagen blivit känt att moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten som riksdagsledamot åkt på en bjudresa i oljebolaget Shells regi ansåg 24 procent av väljarna enligt en Sifo-mätning att hon borde avgå.

Bakgrunden var att man lätt kunde få intrycket att hon helt enkelt låtit sig köpas. Gratistrippen gick till den charmiga staden Pau i Sydfrankrike och Shell betalade resa, mat och hotell.  Syftet var ingen hemlighet: man ville få Arkelsten att uttala sig välvilligt om oljejättens klimatinsatser. Och det gjorde hon också efter hemkomsten – både i riksdagen och tretton gånger på sin egen blogg.

Efter Sifos opinionsmättning har det kommit fram att hon åkt på ytterligare bjudresor, bland annat till ett kärnkraftverk i Finland. Resan betalades av en lobbyorganisation med Vattenfall och Fortum som intressenter.

Ju mer som kommer fram desto lösare verkar Arkelsten sitta.  Svenska Dagbladets egen enkät på torsdagsmorgonen med frågan om hon ska fortsätta som partisekreterare gav vid niotiden utslaget att 47 procent ville se hennes avgång.

Men strängt taget kan man ju fråga sig om det inte vore bättre om hon satt kvar. Sysslan som partisekreterare är ju ingen offentlig utnämning. Om moderaterna vill ha henne är det alltså deras sak. Och vilken person de väljer är ju en sorts varudeklaration av vad de tycker går för sig.

Besvärande band till oljebolag borde inte vara någon större belastning om man tittar på vad som slunkit igenom hittills. Carl Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil under den period då  företaget tycks ha varit inblandat i krigsbrott i Sudan.  Det är bra mycket allvarligare än en liten fransysk minisemester. Och Reinfeldtregeringens bestämda stöd till krigsinsatserna i Afghanistan har förstås en bottensats i form av de amerikanska förhoppningar som funnits med i motiven till att starta kriget:  pipelines för olja och naturgas genom landet, från Centralasien och vidare ut till hamnar i Indiska Oceanen.

Så varför inte låta Arkelsten sitta där hon sitter?

Gunnar Wall

intressant

Vad är det som är så fantastiskt med svenska trupper i Afghanistan?

Just nu rasar debatten i media om den svenska krigföringen i Afghanistan. Och medan opinionen alltmer börjar luta åt att soldaterna ska tas hem trappas tonläget upp bland dem som till varje pris vill att krigandet ska fortsätta. Taktiken är att använda sig av vaga och obegripliga formler som ändå klingar vackert, moraliskt och stämningsfullt.

En replikväxling på DN Debatt illustrerar detta mycket tydligt.  Robert Egnell, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan drar ovanligt vältaligt de typiska argumenten för att svenska soldater behövs där. Han tar nästan i så att han spricker, bland annat har just ”den svenska styrkan byggt upp unik lokal förståelse, förtroende och relationer med lokala ledare och befolkningen i allmänhet”. Enligt Egnell framstår det närmast som om kriget i Afghanistan står och faller med Sverige.

Han får svar av frilansjournalisten Felix Holmgren som mer realistiskt menar att för kriget i Afghanistan spelar det ingen särskild roll om Sverige är med på ett litet hörn och att svenska soldater förstås inte har de unika egenskaper och kunskaper Egnell talar om. Holmgren pekar på att det för övrigt knappast finns någon som tror att kriget kan ”vinnas” av de västerländska ockupationstrupperna. Vad det för svensk del framför allt handlar om är något helt annat:  att testa vapensystem och öva krigföring tillsammans med USA.

En läsvärd replikväxling.

Gunnar Wall

intressant

En flört med Sverigedemokraterna

Skolverket kom nyligen med ett förslag till ny kursplan i religionsundervisningen i grundskolan. Verket ville stryka formuleringar i tidigare kursplaner som gav kristendomen en särställning och i stället satsa på en mer neutral beskrivning av tankegångarna i de olika världsreligionerna.

Det låter ju som en naturlig infallsvinkel i en skola som har till uppgift att lära eleverna något om hur vår värld ser ut och samtidigt sporra dem att tänka själva. Men det där satte regeringen stopp för.  Som utbildningsminister Jan Björklund själv uttrycker sig ”kör regeringen över” skolverket: kristendomen ska ha en särställning i fortsättningen också.

Nu kan man ju säga att eftersom kristendomen haft en central roll i svensk historia måste den religionen på olika sätt dyka upp oftare än andra. När skolan undervisar om heliga Birgitta eller trettioåriga kriget eller Strindbergs religionsgrubblerier är det klart det handlar om kristendomen.

Men det är inte det saken handlar om. Det där fattar ju skolverket och vanliga lärare också utan några näsknäppar från Björklund. Och självklart är det inte för att förklara sådant som är uppenbart som fått regeringen att lägga sig i.  Snarare är det en politisk markering om att skolan ska lära ut att en RIKTIG svensk är kristen. Mer eller mindre. I alla fall är han eller hon inte muslim.

Ytterst handlar det förstås inte särskilt mycket om religiösa trossatser utan om ett sätt att göra en liten markering om ”vi” och ”dom”.

Jimmie Åkesson ler säkert som en sol i sin riksdagsbänk.

Gunnar Wall

intressant

Kul att döda för västerlandet?

Krig ska bedömas efter hur de förs i verkligheten. Inte efter tjusiga proklamationer. Nu har norska soldater i Afghanistan sagt att de är där för att det är roligare att döda talibaner än att knulla. De har inte låtit sig värvas till Afghanistan ”för att rädda världen” utan för att ”vara med i ett hyfsat bra krig”.

Det är kanske inte helt lyckat att de  som ska föreställa vara den västerländska demokratins budbärare till det afghanska folket talar så fritt ur hjärtat.

I vilket fall känner sig den norska försvarsministern Grete Faremo lite generad och försäkrar att krigsmakten inte står bakom sådana uttalanden.

Den brutala sanningen bör ju inte kastas rakt i ansiktet på den mer finkänsliga hemmaopinionen.

Allt är med andra ord precis som under de gamla kolonialkrigen när människor i främmande världsdelar blev slaktade av segerrusiga europeiska erövrare – medan det hela sockrades med vackert tal om den kristna civilisationen och den vite mannens börda.

Gunnar Wall

intressant