Turkiet ”försvarar” syriska demonstranter men bombar den egna befolkningen

Turkiets premiärminister Erdogan gör allt för att framstå som demokratins försvarare – så länge det inte handlar om det egna landet. För några dagar sedan rapporterade iranska källor att Iran tillsammans med Turkiet bombat det kurdiska gränsområdet mellan Iran, Irak och Turkiet och dödat 50 människor. Idag publicerar turkiska tidningar ögonvittnesskildringar av hur mängder av militära plan lyft från Diyarbakir mot samma bergstrakter. Tusentals människor sitter i turkiska fängelser utan rättegång och dom, många i flera år. Av dem är många folkvalda kurdiska kommunpolitiker och även nyvalda parlamentsledamöter, som anklagas för att vara terrorister eftersom de driver frågan om kurdernas rättigheter. Dessutom – ironiskt nog – finns misshagliga generaler också bland de godtyckligt inspärrade, denna gång med anklagelser om att ha planerat en statskupp. För någon vecka sedan tog Erdogan kontroll över militären genom att installera en av sina egna män som överbefälhavare. Vad som blir hans nästa steg finns det många spekulationer om – men helt klart är att kontaktena mellan Erdogans regim och USA:s högsta ledning har varit mycket täta den senste tiden.

Chandra

Annonser

Tjugofem år och två dagar…

Nu är det tjugofem år och två dagar sedan Sveriges statsminister Olof Palme sköts på öppen gata. Och utredningen står på i princip samma punkt som för tjugofem år sedan – trots de gigantiska satsningarna på att utreda mordet. I alla fall om man talar om pengar och arbetstimmar.

Hur kunde det bli så fel?

Om stämningarna i Sverige vid tiden för Palmes död, om varför mordet inte blivit utrett och om åtalet mot veckotidningen Internationalen som ställde frågor om möjlig polisinblandning skrev jag en artikel i förra veckans nummer av Internationalen.

På Dagens Nyheters debattsida skrev jag på årsdagen av mordet ett inlägg tillsammans med journalisten Anders Hellberg där vi menade att det fortfarande finns saker att undersöka och att det krävs en utredning med ny inriktning som vågar titta på de känsliga frågorna.

Polisprofessorn Leif GW Persson som nyligen framfört att han tror att poliser ligger bakom mordet ställer liknande krav.

Och det är i sammanhanget värt att notera att Olof Frånstedt, en av byråcheferna på Säpo vid tiden för Palmes död, på debattsajten Newsmill nu fört fram tanken att det troliga scenariot är en komplott från svenska högerextremister, kanske med förankring i polis eller militär.

Fortfarande finns det förstås många som tror att det var missbrukaren Christer Pettersson som mördade Palme. En del av argumenten mot den hypotesen presenterar jag i en text på SVT:s debattsida.

Gunnar Wall

intressant

Bildt smartare än Billström, minns inget

Råd till blivande politiker som inte vill bli utskrattade: gör som Bildt, inte som Billström.

Härom dagen hamnade regeringen i blåsväder med hård kritik även från de egna leden sedan Wikileaks publicerat en amerikansk diplomatrapport om Rosenbads syn på irakiska flyktingar.

Carl Bildt och migrationsministern Tobias Billström hade enligt rapporten under ett möte i Bagdad 2007 framfört till amerikanerna att Sverige inte ville öppna en ambassad där utan att få garantier för att man skulle kunna skicka tillbaka irakier som kommer till Sverige och söker asyl. Som argument hade de bland annat använt att svenskarna var rädda för hedersrelaterade mord och ville ha en ”hårdare invandringspolitik”.

Saken var känslig eftersom Sverige har internationella åtaganden att leva upp till när det gäller att ta hand om politiskt förföljda människor – och de åtagandena upphävs inte därför att regeringen vill ändra sin invandringspolitik. Inte heller ska förstås någon asylsökande sändas hem för att någon annan begått ett hedersrelaterat mord.

Tobias Billström gjorde som bekant bort sig fullständigt genom att länge vägra att varken bekräfta eller dementera – och detta på ett pinsamt mångordigt sätt.  I en och samma intervju med Sveriges Television lyckades han till exempel med att 21 gånger säga att han inte hade några kommentarer. Hans argument för att inget säga var att uppgifterna kom från ”tredje part”, dvs Wikileaks. Att han själv var första part eftersom han varit med på mötet borde ju i det läget ha gjort det möjligt för honom att säga hur det verkligen var ifall nu Wikileaks hade fel, kan man tycka. Men det tyckte inte Billström.

För övrigt var det ju knappast tredjepartsuppgifter eftersom amerikanerna också varit med på mötet. Tredjepartsuppgifter var det ju bara om Wikileaks förfalskat rapporterna – och om något sådant skett hade vi säkert hört talas om det.

Senare – och efter väldig press – har stackars Billström klämt ur sig att han under mötet med amerikanerna inte framfört någon annan ståndpunkt än den som är hans offentliga. Det hade varit mer trovärdigt om han sagt det tidigare.

Carl Bildt som vet hur en slipsten ska dras har för sin del valt en smidigare väg. Han minns inte vad han sa. Diskussionen över.

Gunnar Wall

intressant

Vad Wikileaks-striden ytterst handlar om

Wikileaks och dess frontfigur Julian Assange har haft stor plats i nyhetsflödet i åtskilliga dagar nu, och det lär fortsätta. En del av intresset har fokuserats kring anklagelserna mot Assange för sexbrott. Många ser anklagelserna som en konspiration. Anonyma personer, möjligtvis omdömeslösa anhängare till Assange, har genomfört nätattacker mot till exempel den advokat som företräder de två kvinnorna som enligt åklagaren ska ha utsatts för brott.

Allt det där kommer att diskuteras länge än och frågorna har sin betydelse. Men det får inte skymma sikten för vad striden kring Wikileaks egentligen handlar om: mänsklighetens kontroll över vår gemensamma framtid.

Veckotidningen Internationalen tar i sin ledare den här veckan upp den hemliga diplomatin och kampen för ett fritt, jämlikt och socialistiskt samhälle.

Läs för övrigt också gärna Stefan Lindgrens intressanta debattartikel i Flamman, ”Assange är vår tids Trotskij”, som tar upp samma sak med tonvikt på hur ledarna för ryska revolutionen publicerade allt om den hemliga europeiska diplomatin från tsarväldets gamla arkiv. De soldater som överlevt första världskriget, ibland utan armar och ben i behåll, fick till sist svart på vitt hur deras egna regeringar ljugit om vad kriget egentligen handlat om.

Gunnar Wall

intressant

Så var det med den gästforskningen

Denna blogg skrev nyligen om Sven-Otto Littorins gästforskning vi Stanforduniversitetet i USA. Han skulle fundera lite grann kring nya innovationer för att sätta fart på arbetsmarknaden. Det hela gav naturligt upphov till en del kritiska frågor – inte minst eftersom Littorin tidigare stoltserat med en akademisk bluffexamen. Vad hade stackars Stanforduniversitetet gett sig in på?

Nu kan Aftonbladet avslöja att det hela var en ny fräck ploj som Littorin planterat i svenska media. Det var inte någon gästforskning alls utan bara en sorts nischat studiebesök av ett slag som inte har någon formell etikett än. När Aftonbladet vill fråga Littorin om saken” springer han iväg och vill inte svara på frågor”.

Gunnar Wall

intressant

Planering för nittonåriga kriget

Den så kallade försvarsalliansen Nato inleder sitt toppmöte i Lissabon i dag.

”Så kallad” för att alliansen minst lika gärna ägnar sig åt anfallskrig när galoscherna passar.

Enligt Svenska Dagbladet diskuteras nu bland dessa toppar att Nato ska satsa på en fortsatt ockupation av – förlåt, militär närvaro i – Afghanistan ända fram till 2020.

Hösten 2001 invaderade amerikanska och brittiska styrkor den centralasiatiska bergsnationen med motiveringen att landets regering inte lämnat ut Osama bin Laden som utpekats som ansvarig för terrorattacken 11 september.

Om Nato gör som man nu funderar på – stannar till 2020 – har man alltså hållit på med detta krig i nitton år. Det är tre gånger längre tid än andra världskriget. Och detta för en uppgift som egentligen var överstökad på några veckor. Så lång tid tog det att fälla den talibanregering som  gett den efterlyste bin Laden en fristad.  Och bin Laden själv? Ja, han har varit spårlöst försvunnen sedan dess. Det är inte mer troligt att han finns i Afghanistan än i stort sett var som helst i världen. Om han alls lever.

Är det någon som tror att han hittas lättare för att kriget i Afghanistan fortsätter? Naturligtvis inte.  Är det någon som tror att amerikanska myndigheter är särskilt intresserade av att hitta honom levande för att hålla en rättegång mot honom? Det är mycket tveksamt, inte minst med tanke på att det skulle riskera att dra fram hela frågan om det gamla amerikanska stödet till islamistiska extremister i Afghanistan och på annat håll. Då är det mycket enklare att ha det som det är, med den eventuellt levande bin Laden som ett skrämmande spöke vid horisonten, en sorts symbol för behovet av nya amerikanska invasioner i nya länder när så behövs.

På papperet är de västerländska soldaterna i Afghanistan för att garantera någon sorts demokrati där. Då kunde man ju tänka sig att Nato lät bli att smida tioåriga framtidsplaner innan man försäkrat sig om att det afghanska folket är med på noterna. Och samma sorts invändning kan förstås riktas när det gäller Natos förhållande till FN. Kriget i Afghanistan brukar ibland ursäktas med att det förs under FN-mandat. Är detta mandat i NATO-chefernas huvuden också automatiskt förlängt fram till 2020?

I själva verket har förstås ockupationen av Afghanistan inget att göra med vare sig demokrati eller önskemål om att fånga bin Laden. Landet är beläget i en militärstrategiskt intressant region mellan Ryssland, Kina och Iran. Och inte minst handlar det om att Afghanistan kan fungera som en genomfartsled för de stora olje- och naturgasfyndigheterna i Centralasien som kan bli av stor betydelse för världsekonomin de kommande åren.

Då väger demokrati och mänskliga rättigheter lätt som en fluglort. I det skenet är det i själva verket en fördel för topparna i Nato att det pågår strider och råder instabilitet i Afghanistan i många år till. Då kan man ju stanna kvar för att, så att säga, garantera säkerheten.

Som George Orwell med förödande ironi formulerade det i sin roman ”1984”:

”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”.

Och nu kommer en färsk rapport om att en svensk officer blivit allvarligt skadad i Afghanistan. Sakta men säkert har det blivit vardag att Sverige deltar i detta besynnerliga krig utan synligt slut.

Gunnar Wall

intressant

Är det på riktigt den här gången, Littorin?

Reinfeldts tidigare arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin kommer nu att gästforska i sex månader vid Stanforduniversitetet i USA, rapporterar Ny Teknik.

Vad han ska pyssla med? Enligt hans egna utsagor: försöka komma på hur man kan hitta fler nya jobb genom ”innovationer”.

Ämnet ligger bra till för honom, kan man tycka.  Som arbetsmarknadsminister hade han sitt CV liggande offentligt på regeringens hemsida. Och där fanns bland annat en uppgift om att han hade en examen från något som heter Fairfax University som då hade säte i Louisiana.

Men den som kollade fann snart att det inte fanns något sådant universitet med föreläsningssalar och campus, bara ett privat institut som hade kontakt med sina kunder per brev och som utfärdade examenspapper mot betalning. Någon rätt att utfärda akademiska betyg hade dock inte institutet. Det har beskrivits som en ren bluffverksamhet och har numera flyttat sin adress till penningtvättarparadiset Caymanöarna.

Sedan Littorins milt sagt märkliga akademiska karriär uppmärksammats förklarade han för journalister att han faktiskt inte kom ihåg namnet på sin handledare eller ens var universitetet låg.

På sitt sätt hade ju Littorin ändå varit rätt duktig. Man kan kanske sammanfatta det med att den ”examen” han viftat med helt enkelt var en ”innovation” (i betydelsen ”påhitt”) som möjligen bidragit till att ge honom hans nya jobb (som arbetsmarknadsminister!) Och då låter det ju som något lite grann i linje med det han ska forska om nu.

Just när det begav sig var det hela i vilket fall lite pinsamt. Ändå valde hans chef Reinfeldt att inte riktigt låtsas om skandalen med den fejkade akademiska meriten, han hade redan varit tvungen att kicka andra ministrar för olika slag av fuffens  och nu fick det väl räcka. Som bekant valde Littorin att avgå i all fall lite senare sedan det börjat cirkulera uppgifter om att han försökt stimulera arbetsmarknaden genom en annan metod: sexköp. Om det var sant var det uppenbart brottsligt. Littorin förnekade det hela, men lämnade snabbt statsrådsstolen ändå.

Det framgår att Stanforduniversitetet (som är ett riktigt universitet) inte betalar Littorin något för hans gästforskning. (Klokt, kan man tycka.) Man bara lånar honom ett rum och en dator.

Men den detaljen behöver väl inte synas i hans framtida CV.

Gunnar Wall

intressant