Vargfläsk någon?

Regeringens förhållande till vargen förefaller alltmer schizofrent. 2008 ansågs vargstammen fortfarande för liten för att regeringen skulle kunna uppfylla sitt vallöfte om vargjakt. 2010 hade vargarna helt plötsligt, utan några föregående larm från länsstyrelser eller forskare, blivit för många och skulle skjutas av.  Jakten skulle rena den inavlade stammen, hävdades det. Gevären plockades fram och 4 500 skjutglada fritidsjägare gav sig ut.

Så visade det sig att de flesta djur som blivit skjutna varit friska (även om man inte helt lyckades utröna hur det låg till – en del jägare valt att skära bort djurens testiklar och sålunda försvårat undersökningarna).

Den kritik som regeringen fick för vad som alltmer framstår som ett fiasko har man nu mött med löftet om att nya djur ska importeras.  Det kan framstå som rimligt ur ett genetiskt perspektiv. Om man bortser från regeringens taffliga utförande av hela den här operationen, som bär improvisationens kännetecken från start till mål.

Men kanske är regeringens hållning inte så splittrad som den ser ut. En kvalificerad gissning är att stammens hälsa egentligen aldrig har varit det huvudsakliga målet för miljöminister Andreas Carlgren. Till och med de forskare som varit med i rovdjursutredningen hävdar att avskjutningen hade till syfte att skapa acceptans för vargen i de områden där den lever och att minska klyftan mellan landsbygd och stad.

Med andra ord: jakten är valfläsk för en grupp som känt sig negligerad och till och med nedtryckt: huvudsakligen män i små städer och på landsbygd, företrädesvis infödda svenskar, varav andelen med eftergymnasial utbildning är mindre än i genomsnittsbefolkningen. Ett specifikt skikt inom arbetarklassen alltså. Av dessa är nog bara en mindre andel jägare, men inte desto mindre är många passionerat engagerade för att jakten ska äga rum.

Att tonläget i vargdebatten från deras sida blir så uppskruvat beror inte bara på vargen i sig, även om den också är en faktor. Det beror på deras syn på dem som vill bevara vargen. När de tänker naturvårdare tänker de välutbildade personer som bor i stan, har välbetalda jobb, dricker latte och är selektivt vidsynta, politiskt korrekta. Och vars åsikter och livsstil verkar räknas mer än andras. Och det är i den skillnaden, i vem som räknas och inte räknas, som stödet för vargjakten ska förstås.

Valfläsket blottar en intressant sak: regeringspartierna förstår sociologi, de förstår att det finns klasskillnader, både i ekonomi, utbildning och kulturella uttryck. De förmår att utnyttja detta i utspel inför valen. De använder spänningar inom och  mellan dessa klasser för att bygga en brokig och i övrigt splittrad väljarallians – men utan att någonsin försöka ändra på klassklyftorna eller de mekanisker som skapar klyftor. Ja, faktiskt utan att någonsin erkänna att sådana klyftor eller mekanismer finns. Det innebär att utspelen sällan vädjar till de generösare dragen hos människor.

Kanske är några skjutna vargar ett billigt pris för detta. Debatten hade kunnat cirkla kring önskade och oönskade människor istället. Och när den börjar göra det blir den verkligt farlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s