Runtom i Europa och övriga världen ställs nu hela befolkningar inför krav på att betala stora statsskulder som de själva inte gjort någonting för att skapa.
Internationalenmedarbetaren Benny Åsman bloggar om frågan och pekar på att man inte automatiskt kan dra slutsatsen att en statsskuld är legitim och ska betalas.
Han visar också att det finns exempel på länder som – på goda grunder – faktiskt vägrat betala statsskulden.
GW
Publicerat i Uncategorized
”Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”.
Så skrev Nils Ferlin en gång. Den som betraktar Håkan Juholts fåfänga försök att formulera en politik för att gå till strid mot alliansregeringen får lätt den strofen i tankarna.
I Internationalen diskuterar metallarbetaren Göran Kärrman i en krönika vilken politik Juholt gått ut med och vad han skulle kunna säga i stället. Om skolan, arbetslösheten, välfärden och framtida investeringar.
GW
Publicerat i Uncategorized
FN:s klimatmöte i Durban måste beskrivas som en besvikelse för den som hoppats att världens regeringar skulle ta sig samman för att göra något åt hotet mot vår gemensamma framtid.
Desto mer glädjande är det då att den sydafrikanska fackföreningsrörelsen visat ett engagemang och en vilja att hitta lösningar på problemen. Läs rapporteringen i Internationalen.
GW
Publicerat i Uncategorized
Kanske har några av er, som ibland brukar läsa denna blogg, märkt att jag inte skrivit något här på länge.
Anledningen är att jag lämnat Socialistiska partiet och därmed också denna blogg som ju är skapad av SP-Uppsala.
Ifall det är några som vill följa mina fortsatta funderingar, tips och utrop så är ni välkomna att titta in på den nystartade bloggen:
Hoppas och hälsar
Anders Fraurud
(numera sökande, fortfarande aktiv, men partilös socialist)
Publicerat i Uncategorized
I dessa dagar av hudflängning av Håkan Juholt finns det anledning att påminna om att det faktiskt finns värre saker man kan vara misstänkt för än fiffel med hyresbidrag. Nu visade det sig för övrigt att åklagare inte ansåg att det fanns underlag för att åtala Juholt. (Att han tjänar alldeles för mycket pengar är en annan sak, och det är han tyvärr inte ensam om.)
Annorlunda förhåller det sig med utrikesminister Carl Bildt. Han är av allt att döma ännu inte avförd från en utredning om folkrättsbrott som pågått sedan länge, men mediedrevet mot honom är högst dämpat skulle man väl kunna säga. I fredags skrev i alla fall Dagens Nyheters Erik Helmerson i en kommentar på tidningens ledarsida bland annat:
”Just nu pågår en svensk förundersökning om folkrättsbrott i Sudan under åren runt 1997 till 2003. Sekretessen är kompakt, men mycket tyder på att Lundin Oil är föremål för undersökningen och att detta i så fall kan omfatta åren då Carl Bildt satt i styrelsen. Om det skulle väckas åtal och Bildt skulle figurera där måste han självklart lämna sin post. Sverige kan inte ha en utrikesminister åtalad för folkrättsbrott, något som bara två svenskar dömts för.”
Hela Helmersons kommentar finns här.
Den är en påminnelse om en känslig fråga som det varit rätt tyst om ett tag. Och den frågan blir inte mindre relevant inför rättegången mot de två svenska journalisterna i Etiopien, de som rest dit för att granska just Lundin Petroleum – och som enligt Bildt hade sig själva att skylla när de blev fängslade.
Gunnar Wall
Publicerat i Uncategorized
Det har nu gått tio år sedan den senaste imperialistiska ockupationen av Afghanistan inleddes, tio år under vilka befolkningarna i de ockuperande länderna matats med bilden av ”de egna soldaterna” som demokratins förkämpar. Denna bild är grundfalsk. Inga imperialistiska och kolonialistiska interventioner har någonsin genomförts i de kolonialiserade folkens intresse. Vad som är sant är att ockupanter – från de spanska conquistadorerna till den engelska kolonialismen och till dagens Nato – använt det faktum att regimerna i de länder man sökt ta kontroll över varit förtryckande och auktoritära som ett argument för sina interventioner. Det är också sant att detta alltid varit ett svepskäl.
För arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna är det en plikt att avslöja de verkliga profit- och maktskälen bakom interventionerna, en plikt som arbetarrörelsens ledare sällan levt upp till.
I frågan om Afghanistan räcker det med att visa hur samma regimer som idag säger sig försvara demokratiska förändringar och kvinnornas frigörelse stödde de reaktionära islamistiska krafterna när dessa bekämpade den sovjetstödda regimen och de sovjetiska trupperna. Det var frågor som kvinnors rätt att gå i skolan och jordreform som retade upp dessa fundamentalistiska krafter. När USA efter elfte september beslutade sig för att störta talibanregimen ingick man en allians med den så kallade. Norra Alliansen, en politisk kraft lika förtryckande som talibanerna.
När det gäller de svenska trupperna så har till och med representanter för krigsmakten erkänt att syftet med dess närvaro inte är det afghanska folkets väl och ve, och att det primärt inte handlar om Afghanistan. Skälet för den svenska militära närvaron är behovet att visa att man är en pålitlig samarbetspartner i det militära upprätthållandet av den globala världsordningen. Det är också viktigt att vänja den svenska allmänheten vid att Sverige är en krigförande makt. Det började med en sjukvårdsenhet i det första Irakkriget och vi är nu framme vid insatser med JAS-plan. Etablissemanget hoppas säkert att man vid nästa insats inte som i Libyen ska behöva begränsa sig till spaning.
Man försöker också förmedla åsikten att oavsett hur man ser på kriget så är det vår plikt, att när regering och riksdag nu skickat soldater, så ska vi se till att de har så bra utrustning och säkerhet som möjligt. Vi socialister tillbakavisar detta synsätt. Den svenska krigsmakten i såväl Afghanistan som Libyen är inte ”våra män och kvinnor”. De är kuggar i ett militärt maskineri som på intet sätt försvarar demokrati eller arbetarintressen – tvärtom. Vi är detta maskineris svurna fiender.
LEDARE I VECKOTIDNINGEN INTERNATIONALEN 14 OKTOBER.
Publicerat i Imperialism, militarism
Terrordådet den 11 september för tio år sedan innebar startsignalen för vad president Bush kallade ”kriget mot terrorn” – en amerikansk aggressiv utrikespolitik som han tvingade på övriga världen.
Det fungerade eftersom människor i både USA och på annat håll av högst begripliga skäl var rädda och upprörda över al-Qaidas attentat.
Men Bush och hans medarbetare använde sig kallblodigt av denna upprördhet för att främja sina egna mål. Tidningen Internationalens ledare denna vecka tar en titt på vad spelet kring 11 september handlat om och citerar en möjligen otippad kritiker av ”kriget mot terrorn”, Zbigniew Brzezinski som var nationell säkerhetsrådgivare åt president Carter på 70-talet. Brzezinski har bland att skrivit så här om hur Vita huset utnyttjade 11 september:
”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera allmänheten bakom målsättningar de vill driva igenom”.
Vad de demagogiska politiker Brzezinski talar om ville uppnå tas förstås upp i ledaren som finns här.
Gunnar Wall
Publicerat i Historia, I tiden, Imperialism, militarism, Ockupationer, Utrikes
I dagens tidningar (t.ex. DN) finns ett litet TT-meddelande om att sju irakiska privatpersoner dödades vid en turkisk flygattack inne i irakiska Kurdistan. Attacken sägs vara en vedergällning för PKK:s upptrappade gerillaattacker inne i Turkiet.
Dessa ”upptrappade gerillaattacker” är ett turkiskt propagandapåhitt. Sant är ATT det har skett flera strider mellan turkisk armé och PKK under den senaste tiden. Men gerillaattacker? PKK håller fast vid sitt fleråriga ensidiga vapenstillestånd – så länge de inte blir attackerade. Att de turkiska soldater som skickas upp i bergen för att döda kurder själva blir dödade är tragiskt och onödigt – men om Erdogan i stället var villig att diskutera med kurdernas företrädare skulle detta inte behöva ske. På många ställen i Turkiet samlas nu mammor till dödade soldater från både armén och PKK för att gemensamt kräva av regeringen att den slutar med våldet. Men TT, och därmed okritisk svensk press, vidarebefordrar snällt de etablerade våldsverkarnas version.
En annan sak, som jag inte kan utveckla just nu: Hur kommer det sig att ett land (Turkiet) tillåts göra upprepade bombräder in över ett annat land (Irak) utan att det ger annat eko än notiser?
Chandra
Publicerat i Uncategorized, Utrikes
…är den lakoniska rubriken på en läsvärd artikel i LO-tidningen nr 25 2011. Där berättar Erik Larsson om vardagen i ett Turkiet långt från turisternas sandstränder. Några referat:
Lösa anklagelser om terrorism är ett av de största problemen i Turkiet, enligt Amnesty. Terrorlagarna sätts in lite varstans där det finns opposition – mot journalister, fackföreningsfolk eller vänsteraktivister. Exempelvis har 31 fackliga aktivister från de offentliganställdas centralorganisationen Kesk anklagats för ”intellektuellt stöd till illegala organisationer” – i klarspråk den kurdiska rörelsen – och riskerar tioåriga fängelsestraff. Mer information om trakasserier av fackliga aktivister i Turkiet finns hos International Trade Union Confederation.
Chandra
Publicerat i Utrikes
Turkiets premiärminister Erdogan gör allt för att framstå som demokratins försvarare – så länge det inte handlar om det egna landet. För några dagar sedan rapporterade iranska källor att Iran tillsammans med Turkiet bombat det kurdiska gränsområdet mellan Iran, Irak och Turkiet och dödat 50 människor. Idag publicerar turkiska tidningar ögonvittnesskildringar av hur mängder av militära plan lyft från Diyarbakir mot samma bergstrakter. Tusentals människor sitter i turkiska fängelser utan rättegång och dom, många i flera år. Av dem är många folkvalda kurdiska kommunpolitiker och även nyvalda parlamentsledamöter, som anklagas för att vara terrorister eftersom de driver frågan om kurdernas rättigheter. Dessutom – ironiskt nog – finns misshagliga generaler också bland de godtyckligt inspärrade, denna gång med anklagelser om att ha planerat en statskupp. För någon vecka sedan tog Erdogan kontroll över militären genom att installera en av sina egna män som överbefälhavare. Vad som blir hans nästa steg finns det många spekulationer om – men helt klart är att kontaktena mellan Erdogans regim och USA:s högsta ledning har varit mycket täta den senste tiden.
Chandra
Publicerat i Global rättvisa, I tiden
